Konsekvenserna av förslagen att höja arbetspensionerna
Höjda arbetspensioner och förbättrat arbetspensionsindex igen dykt upp med kraft i den offentliga debatten. Debatten kom igång genom ett skriftligt spörsmål som ställdes av 23 socialdemokratiska riksdagsledamöter. I det skriftliga spörsmålet har det slagits samman två motioner, varav ingendera tidigare har fått tillräckligt stort understöd för att gå vidare. Den synliga gemensamma nämnaren i dem är en vilja att förbättra arbetspensionernas nivå, och å andra sidan den stora ökning av pensionsutgiften som följer av detta.
I det här inlägget sammanfattar jag Pensionsskyddscentralens konsekvensbedömningar om förslagen, men dryftar dem också utgående från grundprinciperna för vårt pensionssystem. Vad innebär de förslag som nämns i det skriftliga spörsmålet och vilka följder skulle de ha?
Höjning av arbetspensioner under 1 400 euro
I statsminister Antti Rinnes regeringsprogram skrevs in en vilja att utreda ”metoder som gör det möjligt att höja arbetspensioner på under 1 400 euro med ett nettobelopp på 100 euro utan att arbetspensionsavgifterna höjs”.
På Pensionsskyddscentralen gjorde vi en konsekvensbedömning genast när regeringsprogrammet hade offentliggjorts. Utöver de konsekvenser som kan beräknas är det bra att också tänka på förslagets följder för pensionssystemet.
Om förslagen verkställdes, skulle det införas ett nytt element i det inkomstrelaterade arbetspensionsskyddet: en tilläggsdel som grundar sig på politiska beslut. En förhöjning på 100 euro netto i efterskott skulle givetvis vara en trevlig överraskning för dem som skulle få den. Det skulle dock ifrågasätta reglerna för hur arbetspensionerna bestäms. Arbetspensionen åtnjuter egendomsskydd i gengäld mot avgifterna, men vilket skulle det rättsliga skyddet vara för denna tilläggsdel, som uppkommer av politiska konjunkturer? Skulle följande regering avskaffa den eller hitta på någon ny regel?
Om den föreslagna gränsen på 1 400 euro användes, skulle målgruppen bestå av nästan 700 000 pensionstagare. Prislappen för åtgärden skulle enligt PSC:s uppskattning vara ca 900 miljoner per år. Enligt nuvarande regler kan det inte betalas ur arbetspensionsfonderna. Det går inte heller för sig att en del arbetspensionstagare skulle få mindre i arbetspension för att finansiera andras förhöjningar. Det skulle kräva en ca en procentenhets höjning av arbetspensionsförsäkringsavgiften.
Ändring av arbetspensionsindexet till ett halvvägsindex
Den andra delen i det skriftliga spörsmålet gäller indexregeln. I den hänvisas det till 10 riksdagsledamöters lagmotion från år 2019. I denna lagmotion föreslås en återgång till halvvägsindexet, inledningsvis för 10 år. I motionen föreslås också att indexhöjningarna ska ges som olika stora.
För att förstå betydelsen av indexändringen är det bra att först konstatera att om arbetspensionsindexet permanent ändrades till halvvägsindex, skulle arbetspensionsutgiften på lång sikt öka med 2,5 procent i proportion till löne- och arbetsinkomstsumman. Full effekt på utgifterna skulle det ha först om flera decennier. I förhållande till de nuvarande arbetsinkomsterna skulle kostnadsökningen vara ca 2,5 miljarder euro om året på lång sikt. Det skulle innebära en över 2 procentenheters höjning av pensionsavgifterna.
Ett bättre index under 10 år skulle öka arbetspensionsutgiften med ca 1,4 procentenheter i förhållande till löner och arbetsinkomster. Det skulle medföra en årlig tilläggsutgift på ca 1,4 miljarder.
Indexhöjningarna betalas alltid med premieinkomsten, dvs. inflytande försäkringsavgifter, vilket innebär att man enligt nuvarande regler borde höja arbetspensionsavgiften. Med den nuvarande avgiftsnivån på ca 24,4 % (ArPL) är premieinkomsten ca 22 miljarder. Avgifterna borde som mest höjas med mer än en procentenhet.
Temporära regler som har som utgångspunkt att olika åldersgrupper behandlas olika passar illa in i arbetspensionslagstiftningen. Pensionsreglerna borde tvärtom hållas så förutsebara som möjligt, så att medborgarna kan planera sitt liv utgående från kända regler. Som temporärt skulle förslaget inte vara rättvist mot de generationer som inte är pensionerade.
Motionen om att indexhöjningarna ska vara olika stora på olika inkomstnivåer är besläktad med tanken på höjning av små arbetspensioner. I och med att inkomstfördelningen mellan pensionärerna i Finland redan hör till de jämnaste i en EU-jämförelse, kan det diskuteras om det behövs en utjämning. Med tanke på vårt pensionssystem är frågan huruvida man vid sidan av de nuvarande reglerna för hur arbetspensionsskyddet bestäms vill skapa en politisk process där de som behöver större höjningar särskiljs från övriga arbetspensionstagare.
Förslagens sammanlagda verkan
Om båda åtgärderna verkställdes, skulle de öka pensionsutgifterna i relation till lönernas och arbetsinkomsternas summa med drygt 2 miljarder euro om året. Deras inverkan på avgiften skulle vara en höjning av pensionsavgifternas nivå med ca två procentenheter. De som får arbetspension skulle gagnas av högre pensioner. Betalarna skulle beroende på hur förslaget förverkligades vara de nu förvärvsaktiva generationerna eller yngre.
I båda förslagen är målet att genom politiska beslut skapa sådana tillägg i arbetspensionsskyddet med vilka den inkomstrelaterade arbetspensionens nivåer skulle ändras i efterskott, och dessutom på olika sätt för olika inkomstgrupper. Det skulle vara en stor förändring med tanke på hur arbetspensionsskyddet bestäms och arbetspensionstagarna.
Med nuvarande regler har det inkomstbaserade arbetspensionssystemet en klar logik. Arbetspensionen uppkommer av arbete. Alla inkomster i arbetslivet ger arbetspension i framtiden. Alla försäkrade behandlas enligt samma regler, också när arbetspensionerna justeras. Det lönar sig att hålla fast vid dessa goda principer.
