Utveckling av EU-lagstiftningen
EU-lagstiftningen om samordning av de sociala trygghetssystemen är den viktigaste av EU:s lagstiftningshelheter med tanke på arbetspensionsskyddet. EU-förordningarna om social trygghet tillämpas på både den privata och den offentliga sektorns lagstadgade arbetspensioner i Finland.
Pensionsskyddscentralen följer utvecklingen inom olika lagstiftningsområden och eftersträvar vid behov att påverka dem ur det finska arbetspensionssystemets perspektiv i samarbete med andra myndigheter. Pensionsskyddscentralen deltar som sakkunnig i arbetspensionssystemet i pågående lagstiftningsprojekt samt i utvecklingen av ny lagstiftning.
EU-förordningarna om social trygghet
EU-förordningarna om social trygghet 883/2004 och 987/2009 bildar ett system för samordning av den sociala trygghetssystemen i olika länder.
Inom kommissionen ansvarar generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och inkludering för utvecklingen av förordningarna om social trygghet. En betydelsefull roll vid utvecklingen av förordningarna har också administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare.
Administrativa kommissionen behandlar förslagen till årliga ändringar av EU-förordningarna. Administrativa kommissionen har som uppgift bl.a. att behandla alla administrativa och tolkningsmässiga frågor som föranleds av bestämmelserna i EU-förordningarna om social trygghet. Därtill har administrativa kommissionen som uppgift att underlätta en enhetlig tillämpning av förordningarna i medlemsstaterna.
EU-domstolens domar har en viktig ställning i fråga om samordningen av den sociala tryggheten. Domstolen har i flera mål tagit ställning till exempelvis vilken nationell lagstiftning som anses omfattas av EU-förordningen om social trygghet och vilka socialförsäkringsförmåner som såldes ska betalas till andra EU-länder. EU-domstolen har alltså en central ställning när det gäller tolkningen och utvecklingen av gemenskapsrätten.
Arbetet med revideringen av EU-förordningarna om social trygghet pågår som bäst i EU:s organ. Kommissionen gav ett förslag om ändring av förordningarna om social trygghet i slutet av år 2016 och ändringsförslagen har behandlats under olika länders ordförandeskap. Målet med ändringarna är att förtydliga och förenkla EU-förordningarna om social trygghet. Med ändringarna är det meningen att också främja verkställighetens funktionsduglighet för att rätten till social trygghet för de personer som rör sig inom EU förverkligas på bästa möjliga sätt.
Arbetsrättslig EU-lagstiftning som gäller utstationerade arbetstagare och bekämpning av svartarbete
Med en utstationerad arbetstagare avses inom arbetsrätten en arbetstagare som vanligtvis arbetar i någon annan stat än Finland och som ett företag som är etablerat i en annan stat utstationerar till Finland för tillfälligt arbete när företaget tillhandahåller tjänster över statsgränserna. Begreppet utstationerad arbetstagare inom arbetsrätten är alltså inte detsamma som begreppet utsänd arbetstagare inom EU-lagstiftningen om social trygghet. Det arbetsrättsliga begreppet utstationerad arbetstagare grundar sig på direktivet 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Nationellt fastställs utstationerade arbetstagares rättigheter i lagen om utstationering av arbetstagare.
EU-lagstiftningen om utsända arbetstagare har reviderats de senaste åren. Tillämpningsdirektivet (2014/67/EU) om tillämpning av direktivet om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster trädde i kraft år 2016. Med stöd av tillämpningsdirektivet fastställs det i den nationella lagstiftningen om ett förfarande med förhandsanmälan. Från och med september 2017 ska företag som utstationerar arbetstagare till Finland i förväg göra en anmälan till arbetarskyddsmyndigheten. Anmälan innehåller bl.a. uppgifter om det utstationerade företaget och om beställaren, platsen där arbetet utförs och utstationeringens förväntade varaktighet. Anmälan ska göras elektroniskt till arbetarskyddsmyndigheten som också övervakar att anmälningsskyldigheten iakttas.
Senast har direktivet om utstationering av arbetstagare (96/71/EG) ändrats med direktivet (EU) 2018/957. Syftet med ändringsdirektivet är att främja likabehandling av utstationerade arbetstagare med de nationella arbetstagarna i arbetslandet och lika konkurrensvillkor för företag. I direktivet har området för de arbetsvillkor som ska tillämpas på utstationerade arbetstagare utvidgats genom att kräva att utstationerade arbetstagare ska omfattas av samma löneregler och bestämmelser som gäller arbetstagare i arbetslandet. Begreppet minimilön har ersatts med begreppet lön. Nytt i den nationella tillämpningen är begreppet lön i stället för minimilön, kraven som ställs på inkvarteringen och bestämmelsen om långvariga utstationeringar. Det är meningen att ändringarna som gjorts till följd av ändringsdirektivet ska träda i kraft i lagen om utstationerade arbetstagare 30.7.2020.
I mars 2016 grundade kommissionen ett europeiskt forum mot svartarbete (European Platform to Tackle Undeclared Work). Pensionsskyddscentralen är med i ett nationellt samarbetsnätverk som under ledning av arbets- och näringsministeriet stöder forumets verksamhet. Ett centralt mål för EU-forumet är att främja samarbetet mellan unionens och medlemsländernas myndigheter och andra aktörer. På forumet skapar man också beredskap att ingripa i gränsöverskridande fall av svartarbete och ökar medvetenheten om frågor kring svartarbete och de former i vilka svartarbete förekommer för att man effektivare och mer resultatgivande kan ingripa i dem.
Europeiska arbetsmyndigheten (European Labour Authority, ELA)
Europeiska arbetsmyndigheten (ELA) inledde sin verksamhet i slutet av år 2019. I ELA:s behörighetsområde ingår både ärenden i anslutning till arbetsrätten och EU-förordningarna om social trygghet (förordningarna 883/2004 och 987/2009). ELA:s huvuduppgifter är att
- stödja medlemsländerna när det gäller att tillhandahålla information om rättigheter och skyldigheter med anknytning till arbetskraftens rörlighet inom EU och om relaterade tjänster
- underlätta och främja samordningen mellan medlemsstaterna när de tillämpar EU-lagstiftningen, också genom att underlätta samordnade och gemensamma inspektioner
- stödja samarbetet mellan medlemsstaterna för att bekämpa odeklarerat arbete
- medla mellan medlemsländerna för att lösa gränsöverskridande tvister och underlätta lösningen av dessa.
På andra webbplatser:
