Nationalekonom Kati Ahonen på Pensionsskyddscentralen, varför har kvinnor över 75 år i allmänhet en större fattigdomsrisk än män? 

Det beror i stor utsträckning på två saker. För det första har kvinnor i genomsnitt lägre inkomster och pensioner än män. För det andra lever kvinnor längre och bor därför oftare ensamma. De som bor ensamma har vanligtvis en högre fattigdomsrisk än de som bor tillsammans med en annan vuxen.  

Vilken var den viktigaste nya observationen i er forskning? 

Vi visste förstås från förut att ensamboende har ett samband med en hög fattigdomsrisk. Men det var i viss mån en överraskning, hur stora skillnaderna i fråga om boendeförhållanden är mellan EU-länderna och hur mycket de påverkar skillnaderna mellan könen och också skillnaderna mellan länderna i fråga om fattigdomsrisken. 

Hur påverkas fattigdomsrisken av hushållets struktur?

Fattigdomsrisken påverkas av hushållets alla medlemmars inkomster. När man bor tillsammans med en annan pensionär eller förvärvsarbetande, finns det flera inkomsttagare i hushållet som delar på boendeutgifter och andra kostnader. Ensamboende måste däremot täcka alla kostnader själva.  

Hur skiljer sig t.ex. Finland och Sverige från sydeuropeiska länder? 

I Norden är det klart vanligare att äldre bor ensamma än i sydeuropeiska länder. I Finland bor ca 65 procent av kvinnorna som fyllt 75 år ensamma, medan motsvarande andel i t.ex. Spanien är ca 40 procent.  

Hos oss i Finland och Sverige anses det att man helst ska klara sig på egen hand, och samhället försöker stödja självständigt boende så länge som möjligt med hjälp av olika offentliga vård- och omsorgstjänster. När en äldre person inte längre klarar sig ensam finns det – eller borde det finnas – olika former av boende där man får stöd. Det är sällsynt att äldre som är i dåligt skick kan flytta in hos sina vuxna barn. Därför bor äldre i allmänhet i hushåll som består av två pensionärer eller en pensionär.  

I sydeuropeiska länder är däremot flergenerationsboende vanligare, och i praktiken är det ofta så att en kvinna som blir änka flyttar in hos sitt vuxna barns familj. I många länder erbjuder den offentliga sektorn inte särskilt omfattande omsorgstjänster, och familjemedlemmarna anses också vara skyldiga att ta hand om sina gamla föräldrar. 

Befolkningen åldras och sannolikt bor allt fler ensamma som gamla. Hur kan ensamboendes fattigdomsrisk minskas och deras välbefinnande stödjas? 

Jag har redan för flera år sedan kastat fram tanken på äldrekollektiv, som skulle lösa ekonomiska och andra praktiska problem som ensamboende råkar ut för. Många av mina jämnåriga planerar åtminstone halvt på skämt att flytta in i ett stort hus tillsammans med sina vänner och anställa en vårdare eller köpa omsorgstjänster gemensamt.  

Jag har också läst om försök där äldre och studerande bor i samma byggnad. Idén var att studerandena fick en ganska förmånlig bostad i och med att de förband sig att hjälpa de äldre med hemsysslor. Sådana idéer låter mycket utvecklingsdugliga.  

Å andra sidan har jag egen erfarenhet av att hjälpa mina föräldrar och vet att många väldigt gärna vill bo kvar i sitt eget hem. Och även om det finns en vilja till förändring, måste man reda ut hur kostnaderna för sådana gemensamma boendeformer kan hållas sådana att man har råd att både producera och använda sig av dem.  

Forskningsartikeln Gender differences in old-age poverty in 14 EU countries: exploring the role of household structure har publicerats i tidskriften International Review of Economics.